Varnar för långt inlägg! ;)

Torsdag den 17 mars:
Kände lite molande värk på morgonen, men åt frukost som vanligt med Kim och Julia! Lite efter 8 tilltog det onda och jag la mig i sängen för att vila medan Kim gjorde i ordning Julia o körde henne till förskolan! Jag klockade värkarna, och jodå, 3-4 minuter emellan var det! Vi bestämde att Kim skulle köra o hämta lite mat, vi kände inte direkt för att ställa oss i köket o laga mat! ;) Medan han var iväg skulle jag försöka vila, men det gick inte! Värkarna gjorde ondare och ondare! Ringde o förvarnade barnvakterna och när Kim kom hem o vi ätit så ringde jag förlossningen, vi var välkomna in! Så kl 13 var vi inne på förlossningen, blev kopplad till ctg och så låg vi där och tänkte att nu minsann får vi snart träffa lilla bebisen! Efter någons timme övervakning, så sa barnmorskan att, jodå, värkarna var regelbundna och kraftiga, men undersökningen visade att jag bara var öppen nån cm! Så efter några timmars fortsatt övervakning fick vi åka hem! Det hände liksom inget, liggandes där inne, så just då kändes det ok! Värkarna kom visserligen med 2 minuters mellanrum och gjorde ont, men jag ville hem o träffa Julia lite, kanske skulle det hjälpa att åka bil på den skumpiga vägen! Väl hemma blev det bara värre o värre, och när Julia två timmar senare skulle sova så ringde jag förlossningen! Vi åkte in igen! Nu kom värkarna med mindre än 2 minuts mellanrum! Det var den värsta bilfärden nånsin kan jag tala om!

Undersökningen som gjordes när vi kom in, visade ingenting! Öppen 2-3 cm! Herregud, jag hade så ont och täta var värkarna! Mina krafter började sina, nu hade jag ju hållt på sen 8 tiden på morgonen, inte fått vila något! Så vi bestämde att jag skulle få en sovdos, bricanyl och morfin! Det var fantastiskt underbart i två timmar, jag slumrade och flummade om en värk som förföljde mig! (komiskt i efterhand, men just då var det bara irriterande! Jag ville ju sova!)

"Sovdosrummet!"

Så efter två timmar gick det inte längre, barnmorskan kom in igen, och jag fick en ny dos med morfin! Nu, äntligen kanske jag skulle få sova! Men, nej! Det hjälpte verkligen ingenting… så jag kämpade på i nån timme, mer sovdos kunde jag inte få, hade ju fått massa redan! Så nu provade vi lite akupunktur! Nu blev värkarna lite annorlunda, om det berodde på akupunkturen eller morfinet vet jag inte… (Är lite skeptisk mot akupunktur egentligen!) Men, slumrade i nån timme, och sen låg jag vaken i några timmar och kämpade på i tysthet så att mannen min skulle få sova lite i alla fall! Han var ju såklart också helt slut! Till slut gick det inte mer, han fick massera min rygg och hjälpa mig andas! När klockan blev morgon kom 4e barnmorskan in och började prata om att ev skulle vi få åka hem efter frukosten om ingenting hänt! Då bröt både jag och Kim ihop, jag kände verkligen att jag inte skulle orka mer! Hade inga som helst krafter kvar, och att åka hem i det läget skulle vara fruktansvärt jobbigt! Jag som varit hungrig, mådde bara illa helt plötsligt, så jag fick bara i mig lite juice och några gurkskivor!

När barnmorskan sen kom in och undersökte mig, visade det sig att jag var öppen 4 cm! Äntligen hade det hänt något och jag var nu i aktivt förlossningsarbete! Thank god! Kim, liksom jag blev oerhört lättad! Vi skulle slippa åka hem! Och äntligen skulle vi få träffa vår lilla bebis!

Vi kom in i ett förlossningsrum, jag fick lustgas! Underbara, ljuvliga, fantastiska lustgas! Som ett himmelrike! Därefter skedde allt i ett enda töcken, jag badade i deras spa, drack stark röd saft, gick med gåstolen, fick spinalbedövning och andades lustgas! Tiden här är som en dimma, jag var ju som sagt, helt slut! Mina krafter var så gott som obefintliga!

Till slut var det i alla fall dags att krysta! Och fy fan (rent ut sagt!) vad jobbigt det var! Fast hur overkligt det än kändes så fanns det några fjuttiga krafter kvar och några minuter senare fick jag helt plötsligt upp en bebis på magen! Jag grät, Kim grät, av lycka och av lättnad! Äntligen var hon hos oss! För, det var ju en flicka! En fin, stor, underbart vacker liten flicka! Vår flicka! Vår älskade lilla ängel! 



Mamma med Josefin!



Det underbara fikat!

Förlossningen blev ju verkligen inte som vi hade tänkt oss! När Julia föddes så tog det 8 timmar från första värk till hon var ute, så alla hade sagt till oss, att nästa gång kommer det antagligen gå fort. Men 30 timmar skulle jag inte kalla fort!

Hur som helst blev det ju bra, till sist! Vi har vår underbara lilla Josefin hos oss och vi är så lyckliga!



 Älskade liten!